Helgsegling till Sörbalesviken

Lördagen

Inför helgen såg det dystert ut, hösten skulle komma och med den 23 mm regn. Men som mycket annat i livet är vädret galet ombytligt och när vi vid middag på fredagskväll kollar av SMHI inser vi att prognosen ändrat sig. Enligt den är lördagen numera regnfri, men molnig och med en nordöstlig vind som ska röra sig i 5-10 m/s och kvällen ser ut att spricka upp. Vi beslutar oss självklart för att åka ut på lördagen, det kliar i oss att åter få känna Helga ta fart när seglen är satta. Få lyssna på det porlande ljudet av vattnet som yr efter vi drar fram nästintill tysta över vattenytan. Sagt och gjort, efter en halv dags rodnande med annat på lördagen på varsitt håll, packade vi oss därefter mot Helga.

Medan Terse gör en runda till affären tar Sverker äntligen upp hål i instrumentpanelen vid navigationsplatsen för att slutföra installationen av växelriktaren, som införskaffades redan första helgen, första sommaren, tillsammans med 4G-routern för att möjliggöra distansjobb från båten. Hittills har en grenkabel och växelriktarens manöverpanel legat gömda bakom en lucka, men nu ska fast uttag installeras och manöverpanelen integreras. Användande av elverktyg som kräver landström hanns med innan vi kastar loss, injustering och inkoppling får bli till kvällen.

Ofta blir det väldigt enkel mat av det man har hemma, plus lite stödhandling och så även denna dag. Inom loppet av 1,5 h är både fixet i båten nästan klart och provianteringen klar när vi bestämmer oss för att kasta loss vid 14:30. Det tar i med vinden och den beter sig inte helt konsekvent, det märks att byar kastar lite om vartannat. Sakta glider vi ur Helgas bo med motor, tar oss ut bredvid Hägglunds Arena och letar sjörum i inre hamn för att sätta segel. Vi vänder upp mot vinden, låter bommen vaja fritt och snabbt har Sverker satt storseglet. Att se hans metodiska sätt att jobba är imponerande. Han är ett med båten, vet precis vart varenda rem ligger och har en minutiös ordning för att allt alltid ska finnas på plats. Jag slås alltid av hur galet häftig han är som började denna resa med Helga helt själv. Hur de två har lärt sig hantera varandra genom åren och hur utvecklande det måste varit för Sverker att ta sig an denna storleken på båt och ensamsegla så mycket som han gjort. Jag blir både imponerad och inspirerad. Många turer i sommar har jag observerat och noterat hans rörelsemönster, hans beslutsfattande och hans sätt att kommunicera på båten och med henne för den delen!

När storseglet är satt och vi vänt om från vinden, slår vi av motorn och låter Helga dras med av vinden som kommer i ryggen på oss nu. Bara vinden och storseglet ger oss ganska omgående 4-5 knop och när vi sedan låter förseglet spridas majestätiskt framför oss når vi snabbt upp i 6-7 knop. Det är så härligt när man seglar medvind: man får bra fart samtidigt som det är rätt lugnt och stilla trots mycket vind i omlopp. Känslan av precis nysatta segel blir aldrig mindre häftig. När Helga tar i med vinden, lutar sig mot vattenlinjen och glider fram som den drottning hon är så sitter man bara och njuter av stunden, tystnaden och kraften hon förmedlar. Kraften av naturen.

Seglingen ut ur Öviksfjärden är tämligen odramatisk och snabb, vilket i sig är rätt ovanligt. Det brukar vara segt, för alla omgivande berg som påverkar vinden av och till. Men idag glider vi fram med stabil vind i ryggen hela vägen tills vi behöver ändra kurs söder ut och vidare mot dagens destination: Sörbalesviken innanför Balesudden. Ett välkänt, vackert besöksmål längs Höga Kusten leden. Viken ligger bra till i förhållande till den vinden som skulle vara både under lördagen men även för natten och morgonen på söndag. Det kommer fortsätta blåsa nord, nordöstliga vindar under söndagen.

När vi kommer längre ut, passerar Nötbolandet och i höjd med dess udde behöver vi ändra kurs, runda den och gå mellan fastlandet och Malmön för att ta oss söderut. Vinden kommer nu mer från sidan och vi får mer öppet vatten runtomkring oss, även om vi fortfarande går inom skärs. Prognosen förutsåg byig vind, upp till 9-10m/s och det märktes först inte mycket, men när vi börjar närma oss Balesudden tar det i, kommer stötvis med hårda byar och blir lite stökigt. Helga lever upp på ett sätt, blir lite bångstyrig och kräver uppmärksamhet då vi går väldigt nära vinden. Från att flyta fram majestätiskt med lutningen bekvämt mot babords vattenlinje, till att kasta sig, bli nerblåst och vara generellt trotsig i vår hand. Sverker får styra ganska mycket och ibland kastar hon sig lite som en okontrollerad vildhäst. Jag är aldrig rädd, alltid trygg i Helga och trygg med Sverker, till och med när det ilar i magen av lutningen. De är ett team, Helga och Sverker, och det märks extra tydligt när det blir mer allvar och krävande. Jag blir ofta tystare då, lyssnar och följer de order som ges. Det är det absolut viktigaste för dem som följer med på båten – oavsett novis eller van, lyssna alltid på kaptenen och håll dig ur vägen om så krävs.

Det är på gränsen till att vi behöver reva seglen, men så nära målet att vi kämpar med Helga lite till. När vi passerar Balesudden kommer vi mer i lä och helt plötsligt blir hon hanterbar igen. Retrospektivt borde vi revat seglen. När man tänker ”nu är det snart dags” är det egentligen dags, har jag förstått. Men det gick bra och vår donna tog oss säkert till målet.

Segligen tog oss ca 2,5 h och totalt avverkade vi närmare 15 sjömil när vi anländer till den härliga viken. Precis som förutsett är det bra med skydd för den oberäkneliga vinden, men det når ändå ned lite vindar som gör det lite stökigt när vi ska lägga till. Det är tredje gången egentligen som vi använder oss av naturhamn och kilar för att lägga till. Jag får agera ”hopp i land kalle”, vilket idag är en spännande upplevelse med lite smygvindar som kommer virvlandes ned i viken.

Efter en lite stökig tilläggning som kräver en hel del justeringar och fix (med lite mentalt utbrott av mig pga hunger och trötthet) så landade lugnet tillslut – och som brukligt firade vi tilläggning med lite bubbel. Sedan fortsatte Sverker med sitt lilla båtfix medan jag njöt av den norrländska höstluften, lätt vajande båt och mina egna tankar en stund.

Söndagen

Vi vaknar till lätt regn på söndagen vilket får oss att ligga kvar i sängen och dra oss lite extra, prognosen säger att det ska vara mulet men inget regn senare på dagen. Vindarna ska komma från NV och vara cirka 9 m/s, med 12 m/s i byarna. En vindstyrka som innebär att ett rev i seglet är lämpligt, särskilt som vi kommer segla bidevind (så nära vinden som det är möjligt), och kanske behöva kryssa.

Efter en skön frukost fortsatte övningen i att ligga i naturhamn med lite oväntade akrobatiska övningar och blöta skor för Terese då vi kastade loss. Inledningsvis seglade vi i lätta men byiga vindar i lä av Balesudden, med fulla segel uppe. Sverker tänkte ”vi möter nog starkare vind då vi passerar udden, kanske borde vi reva innan?”, följt av ”Äh, vi får se hur mycket vind det är.”. Den gamla regeln ”när du tänker att du kanske ska reva, gör det!” visade sig stämma igen. När vi lämnade lä av udden gick den skenbara vinden i ett slag från 6 m/s till 14 m/s, på tok för mycket för den segelsättning vi hade. Vi fick en broach, vi blev nerblåsta att pass att rodret tappade fästet i vattnet, och Helga bestämde att det var dags att slå och dreja bi. Det är en mäktig och ibland lite skrämmande upplevelse när naturen tar över styrandet av Helga, att det lutar vänjer man sig vid, men land kan komma otrevligt nära när det sker. Samtidigt så är konstruktionen av Helga sådan att det inte händer så mycket, det blir lugnt på båten efter det ofrivilliga slaget, och man får tid att ändra segelsättning medan man sakta driver med vinden.

Vi tog in ett rev i seglen och fortsatte hemåt i byiga vindar. Även nu kom vi nära vad som är bekvämt i vindbyarna, och autopiloten hann inte med att kompensera, så det blev handstyrning större delen av vägen hem.