2022
Jag ska försöka sammanfatta 2022 med Helga, 3 år senare.
Det var ett minst sagt spännande år, många lärdomar, många sjömil, många ankringar, härliga stunder och jobbiga stunder.
Så här i retroperspektiv är det helt galet hur mycket som hanns med under detta första år med Helga, något som manifesteras i de ankringspunkter som hanns med under året. Flera fina ställen som jag gärna besöker igen. Egentligen är de alla värda ett inlägg var, men det får ske någon annan gång. För tillfället får vi nöja oss med kartan här.
Året inleddes med besök på Larsvikens marina i Esbo i Helsingfors för att titta på Helga, eller s/y Lancela som hon hette då, i början av februari. På grund av svår sjukdom hos säljarna låg hon ute till salu off season med lågt pris, de ville undvika att behöva hantera en båt i ett kommande dödsbo. Förstås en risk att inte ha någon att prata med i framtiden om hur hon fungerar och att ta upp eventuella problem med, men med cirka 20% rabatt var det bara att slå till. Handskakning skedde på plats, efter att ha tittat i 1,5 timme och besiktning på land skedde två veckor senare, och vips så var man ansvarig för ett mindre skepp på land i Finland …
Så i månadsskiftet april/maj var det dags för sjösättning, riggning och allmänt fix. En spännande logistikövning får man säga, bil med släp från Övik ner till Stockholm på torsdagen för att hämta upp Anna, och en hel del prylar på vägen. Planen var att utrusta Helga för sommaren direkt, hemmahamn skulle hon se långt senare. Från Stockholm gick bilen till Kapellskär för överfart till Åbo, tillsammans med Finlands truckers, och sedan vidare till Larsvikens marina, där mäklaren med handyman mötte upp fredag förmiddag. Säljaren hade hunnit dö mellan att affären blev klar och det var dags för sjösättning, och att rigga en okänd båt med en mäklare som bara ville göra så lite som möjligt, alternativt få mig att betala honom mer, var en minst sagt intressant upplevelse. Ska du köpa båt i Finland är mitt råd att undvika mäklaren BlueOcean generellt, och Samuli Leisti specifikt.
Efter en del stök, t.ex. råkade uthalet försvinna in i bommen, kom båten i vattnet, masten på och förråd och markytor städades av. Med ett släp fullt av vinterförvaringsvagga och annat bös jag fått ärva styrdes kosan norrut mot Vasa, 44 mil bort, på söndag eftermiddag, för att hinna med kvällsbåten till Umeå. Ett minst sagt tight schema, båten passades med cirka en timme till godo, och vid 02 på måndagsmorgonen var jag hemma i Övik igen, efter att ha åkt Bottenhavet runt.
Två veckor senare, i mitten av maj, var det dags att segla över Helga till Sverige. Planen fick göras om något, med några dagar extra i Helsingfors innan avfärd för att få ordning på båten inför överfarten. Den finsktalande sjöbjörnen Harry Ollinen var till bra hjälp på flera sätt, t.ex. när tillgång till marinans bastu förhandlades fram för tvagning innan avfärd, och erfaren besättningsman under överfarten.
På fredag kring lunch kastade vi så loss, i västliga vindar på cirka 13 m/s och hög sjö på finska viken hade vi en ganska tuff överfart med kryss framför oss. Framemot kvällen gick vi in inomskärs i södra Finlands vackra skärgård och gick för motor för att låta besättningen vila fram till Hangö, där vi la till för några timmars vila vid 01 på natten.
Vid 04.30 kastade vi loss igen för att fortsätta västerut, nu i mulet väder och tidvis dimma, samt dåligt med vind. Vi passerade söder om Skärgårdshavet utan att se mycket av det, och endast några timmar under dagen kunde vi segla över Ålands hav. Framemot kvällningen började vi så angöra Svensk kust via huvudfarleden vid Söderarm. Under kvällen blåste det så upp igen, nu med regn. Att stå ute och styra i mörkret med regnet i ansiktet och finlandsfärjor som tornar upp sig bakom en kan få en att känna sig minst sagt liten!
Vid 02 på natten mot söndag la vi så till vid Högmarsö varv, där tillfällig kajplats hade förhandlats fram. Högmarsö är ett minst sagt intressant ställe, ett besök kan rekommenderas. På det gamla varvet, som fortfarande är reparationsvarv är det restaurang på somrarna, och sjömack, lanthandel och färjeförbindelse finns med fastlandet. På Högmarsö fick så Helga ligga och vänta på sommarens äventyr.
Midsommar 2022 firades med sol och bad i Norrpada skärgård. Perfekta vindar gav god fart i seglingen ut och sedan magiskt vackert på plats. Väl fullsatt ombord med två vuxna och fem barn. Det gick, men är inte att rekommendera.
Två omgångar under sommaren, i juni och juli, seglade jag och grabbarna runt i Stockholms skärgård och besökte olika platser med varierande framgång, inklusive Vasahamnen inne i centrala Stockholm. I juni var det varmt i både vatten och luft, men i juli föll temperaturerna, och vi åkte hem tidigare än ursprungligen planerat.
Mellan barnveckorna hann jag och Anna med att besöka flera vackra plaster i den yttre skärgården, bland annat Sandhamn, Stora Nassa skärgård och Svenska Högarna.
Var allt frid och fröjd under denna första sommar då? Nej, det var verkligen inte problemfritt, förstås. Jag lärde mig mycket om mig själv, om båten och hur annorlunda det är att manövrera ett mindre skepp som Helga i tighta lägen jämför med de små flytetyg jag tidigare hanterat. Det var inte alltid vi gled in graciöst till bryggorna direkt.
Under sommaren hanns det t.ex. med att lära sig tjuvkoppla en Volvo penta samtidigt som man driver in i den vältrafikerade farleden in till Sandhamn när startbrytaren strejkar. Att hantera en trasig svarttankspump i kombination med en full tank svartvatten. Att upptäcka att tidigare ägare förmodligen sällan använt akterankaret, efter återkommande draggningar och nattliga omankringar med ett på tok för lätt ankare. Att uppleva hur den nyligen riggade Gennakern kommer ner och börjar lägga sig under båten när kroken den hänger i rätar ut sig och fallet blir kvar i masttoppen.
Som synes på bilden, vid ett tillfälle ringdes till och med Sjöräddningen, men vissa historier passar inte här …
I början av augusti var det dags att börja ta Helga norrut för att hon till slut skulle få lägga till vid sin nya hemmahamn i Övik. Färden var ursprungligen tänkt att förmodligen delas i två, det finns ju jobb att hantera också, med hamnar nära tågstationer rekade längs norrlandskusten, men vädrets makter bestämde annorlunda. Fredag lunch tog jag och Johan tåget söderut från Övik. I Uppsala bytte vi till buss och tog oss ut i Roslagens skärgård, för att till fots hinna med sista färjan ut till Högmarsö där Helga låg och väntade. Vid 23 kröp vi till kojs, och 04.30 morgonen efter ringde klockan för avfärd. Väderprognosen sa att en lätt storm var att vänta, och bara att lämna bryggan med 13 m/s in från sidan var en utmaning. Efter ett omtag lyckades vi komma iväg utan närkontakt med någon annan båt, men det var minst sagt utmanade. Seglingen inleddes sedan vackert med klar himmel och vinden i ryggen upp mot Arholma och vidare upp mot Grisslehamn.
Vid Svartklubbens fyr var det så dags för ett beslut, ta ner seglen och gå för motor inomskärs mot vinden upp mot Öregrund, eller fortsätta för segel norrut förbi Grundkallens fyr. Beslutet blev att fortsätta norrut, vi var ännu vid gott mod, vinden höll sig kring 13 m/s och vågorna var inte så värst illa.
Uppe vid Grundkallen mötte vi så stormen. Vi fick kulingvindar på upp till 23 m/s från nordväst, och vågorna växte sig stora, med upp till tre meters våghöjd.
Med denna vind var det bara att glömma södra norrlandskusten, vår kurs var mer eller mindre rakt nordlig, rakt ut på Bottenhavet, snabbt lämnade vi all landkontakt bakom oss. Bara att ta in rev i seglen tills båten kändes hanterbar och förbereda sig på en tuff natt till sjöss. Nu blev det på ett sätt riktigt tufft, med ordentlig sjösjuka för första gången. Att försöka laga mat i kabyssen var inte lätt, täta turer upp i sittbrunnen krävdes för att fånga luft och hålla illamåendet i chack samtidigt som allt man försökte plocka med kastades runt våldsamt i den gropiga sjön.
Först norr om Finngrunden lugnade sjön ner sig och vinden vred sig något mer västlig samt mojnade något, vid cirka 23 på kvällen. Med denna bättre och stabila vind kunde vi börja ta oss på en mer nordvästlig kurs, och vid 04 på morgonen siktade vi land i höjd med Hudiksvall. Riktig landkontakt fick vi först vid 08 på söndag morgon utanför Sundsvall.
Nu hade vi på ett dygn tagit oss ungefär så långt som jag trodde vi skulle ta oss på två, så det var bara att fortsätta norrut, nu i vackert väder, och mojnande vindar. Väl uppe i Höga Kusten var det riktig smörsegling i lugna vindar och platt sjö och vid 21.30 på söndag kväll la vi till i Lugnvikshamnen hemma i Övik.
